COP27: Världen har inte råd med ännu fler vaga löften

Hon har arbetat med humanitära kriser i Nordkorea och Mellanöstern, hanterat biståndet till den stora tsunamikatastrofen 2004 och mött katastrofala konsekvenser av väpnad konflikt. Möt vår policyrådgivare Lena B Hansson som nu packar väskan för att bege sig till egyptiska Sharm el-Sheikh och FN:s klimattoppmöte UNFCCC COP27.

Om du med ett enda ord skulle beskriva betydelsen av COP27?
Då väljer jag ordet gräns.

Hur menar du?
Jag önskar att insikten om att en uppvärmning på 1,5 grader inte är ett mål utan en gräns för vad planeten tål skulle tas på större allvar. Ingen region i världen är förskonad från klimatkrisens effekter men minst hjälp får de värst drabbade. Se bara på Pakistan där en tredjedel av landet ligger under vatten eller torkdrabbade Somalia där människor lider av akut hungersnöd. Världen har helt enkelt inte råd med ännu fler vaga löften från ännu ett klimatmöte, det är hög tid att agera innan vi passerar gränsen.

Vad är ditt uppdrag på konferensen?
Jag ingår i Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationens delegation. Som världens största humanitära organisation har vi i åratal arbetat med de humanitära konsekvenserna av klimatförändringarna och vill givetvis dela vårt humanitära perspektiv och analys.

Nyckeln till detta rent formellt är vår roll som permanent observatör i FN:s generalförsamling. Det innebär att vi har en plats i världens viktigaste politiska forum och möjlighet att påverka beslutsfattare; endera genom att öppet påtala brister och utsatthet eller genom tyst diplomati. En roll som inleddes med Henry Dunants humanitära diplomati för över 150 år sedan och nu vuxit i omfång och styrka. Kort sagt har vi lyckats att förbli relevanta.

På COP27 ser jag fram emot att träffa representanter för den svenska regeringen, FN, EU och även Röda Korset/Röda Halvmånens klimatcenter som funnits i 20 år. Där finns en oerhörd expertis att hämta när det gäller konstruktiva lösningar på anpassning till klimatkrisen. Världen har ju inte levt upp till löftena när det gäller anpassning och minskade utsläpp. Därför kommer det tyvärr att bli mycket värre och då gäller det att vara konstruktiv.

Varför är klimatkrisen en så stor fråga för oss rödakorsare?
Vi ser så tydligt att klimatkrisen är en humanitär kris. Det handlar inte längre om vilda väder. Detta är inte heller det nya normala. Det kommer bli ännu värre – även om vi skulle nå nollutsläpp idag. Från ett vetenskapligt perspektiv så är detta helt klarlagt. Men våra samhällen har inte anpassat sig efter detta. Detta orsakar ett stort humanitärt lidande så därför måste vi agera.

Varje dag möter vi människor vars liv slagits i spillror av väder- och klimatrelaterade katastrofer som stormar, torka och översvämningar. I flera länder sammanfaller också klimatkrisen med väpnad konflikt, höga kostnader för energi och livsmedel samt sekundäreffekter av covid-19. Utsattheten i länder som Afghanistan, Etiopien och Jemen är enorm, för att ta några exempel. Samtidigt har vi inom rörelsen avsevärd kunskap om föregripande åtgärder och reducering av risker som är viktiga verktyg för att förhindra och lindra lidande. Vi är inte så maktlösa som vi tror utan kan bygga system för att höja beredskapen och öka motståndskraften på både lokal och nationell nivå. Jag vill gärna uppmärksamma att Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen var tidigt ute med att se allvaret med klimatförändringarna och dess humanitära konsekvenser.

På vilket sätt är lokala aktörer viktiga?
Oavsett om vi är i Sverige eller i Bangladesh så är det alltid människor som bor på platsen som är först på plats i händelse av en kris eller katastrof. Världen är full av berättelser om medmänniskor som inte tvekat att räcka ut en hand för att rädda liv. Denna beundransvärda förmåga kan förbättras ytterligare genom utbildning i första hjälpen och katastrofberedskap. Dessvärre går endast en bråkdel av det internationella biståndet till lokala organisationer. Detta måste förändras. Internationella aktörer kan förvisso bistå med resurser och teknisk expertis, men hjälpinsatserna vinner i effektivitet genom satsningar på lokala aktörer. De behärskar inte bara kontext och kultur utan kan även koppla händelser bakåt i tiden och åtgärda försummelser i form av risk, utsatthet och ojämlikhet inför nästa kris.

Kan du ge några exempel på lyckade klimatprojekt som vi driver?
Idag vet vi att 86 procent av alla naturkatastrof är väder- och klimatrelaterade. Starka cykloner över Bengaliska viken har bland andra varit fruktansvärt dödsbringande. 1970 omkom nästan en halv miljon människor i låglänta Bangladesh. Tack vare en rådig svensk som startade ett handfast system av katastrofberedskap har hundratusentals liv räddats genom åren. Människor i byar och på landsbygd samarbetar med hjälp av meterologi, tidiga varningar, evakuering och robusta cyklonskydd för att undkomma framrusande vattenmassor och starka vindar.

Men det räcker inte med att enbart rädda liv i det akuta skedet. Vi behöver även skydda människors försörjning. Där är insatser i Vietnam ett bra exempel där plantering av mangrove-skogar vid kusten förhindrar saltvattnet från att ta sig in över land och förstöra risodlingar. Plantering utförs lokalt och i byarna längs kusten har man lärt sig nyttan av en lösning som är baserad på själva eko-systemet.

I Sudan arbetar vi för att stärka motståndskraften mot de förödande effekterna av klimatförändringar i utsatta lokalsamhällen med miljömässigt hållbara metoder till exempel genom att plantera skyddsbälten för att minska jorderosion.

En stridsfråga på COP27 är det som handlar om att hantera förluster och skador av klimatförändringarna (loss and damage). Rika länder uppmanas kompensera fattigare länder. Hur ska man komma överens om detta?
Länder och samhällen runt om i världen upplever idag klimatrelaterade förluster och skador. Det som sker drabbar alla men människor som redan innan lever i stor utsatthet och sårbara samhällen drabbas hårdare. De är oftast även de som bidragit minst till utsläppen.

På vissa ställen kommer torka att fullständigt dränera allt tillgängligt färskvatten och på andra ställen kommer havsnivåhöjning och åtföljande saltvatteninträngning göra jordbruket ohållbart. Dessa länder betalar priset för den rikare världens utsläpp. Nu vill fattiga och drabbade länder ha kompensation för att klara sig.

Förhandlingarna kommer säkerligen att vara tuffa ända till slutet. Det var en kamp att ens få in frågan på dagordningen. Vi får försöka hålla i minnet att länderna fortsätter att arbeta även när COP27 är över. Men ytterst finns det ingen annan väg ut ur detta än att arbeta tillsammans och säkerställa att alla länder tar sitt ansvar. Det är våra barns framtid det handlar om.

Läs mer om vårt arbete i klimatkrisen 

---

Ordförteckning:
UNFCC – United Nations Framework Convention on Climate Change
COP27 – 27. Conference of the Parties