Möt katastrofrådgivare Nina Paulsen, nyligen hemkommen från Etiopien

Katastrofrådgivare Nina Paulsen berättar mer om sin resa från Etiopien.

Du har nyligen varit i Etiopien, vad gjorde du där?

— Jag besökte Etiopien som drabbats hårt av torka under fem säsonger i rad. Torka inträffar med viss regelbundenhet i denna region. Det som gör att situationen de senaste åren blivit så katastrofal, framförallt just på Afrikas Horn, är kombinationen av flera faktorer inträffar samtidigt: konflikter, klimatförändringar, covid och kostnadsökningar, inflation.

Dessa orsaker hänger ofta ihop och bidrar till eller förstärker varandra. Därtill så behövs det, precis som på många andra platser, skapas mer hållbara jordbruksmetoder.  Situationen blir särskilt allvarlig då jordbruket inklusive boskapsskötsel är Etiopiens viktigaste näring.

Under resan som skedde tillsammans med Etiopiska Röda Korsets anställda och volontärer besökte jag regionen södra Oromia och område Bale, som drabbats hårt. Där träffade jag och min kollega Laura torkdrabbade människor som fått ta del av stöd från Röda Korset.

Förmånstagarna inkluderar ensamstående kvinnor med barn eller barn som blivit föräldralösa, människor med funktionshinder, att ingen annan organisation ger stöd etc. Av 3000 hushåll i detta område får 200 hushåll stöd.

Hela byn samlades för att prata med oss om sina upplevelser, om torkan, om hur de livnärt sig innan torkan, om hur de hade det nu. Många vittnade om bättre tider när skördarna gjorde att man kunde klara sig själv. Nu hade dessa fattiga så kallade agropastoralister fått sälja sina boskap på grund av torkan. Eller också hade djuren dött av samma skäl.

Allvarligt är också att många tagit sina barn ur skolan, de hade inte råd att gå i skolan längre på grund av att till exempel skolböcker kostar pengar. Istället måste de vistas hemma på dagarna och samla in grenar till bränsle för att skrapa ihop till brödfödan. Flera familjer vittnade om att de bara åt något mål om dagen.

Vi träffar män och kvinnor separat för att höra om deras olika perspektiv och berättelser. I ett par andra byar, woredas, hade kolera också drabbat byarna och Etiopiska Röda Korset fått sätta in krisinsatser för att hindra spridningen och hjälpa de drabbade. Vi går till en närliggande bäck som fortfarande har lite vatten. Det är brunt, men det är vad som står till buds att dricka.

Vad gör Röda Korset på plats? Vilka hjälper RK och med vad?

— Bland annat har Svenska Röda Korset gjort det möjligt för Etiopiska Röda Korset att bistå med kontantstöd i samverkan med en bank för att hjälpa torkdrabbade att ta sig igenom de värsta faserna och undvika att de blir internflyktingar. Man bistår också med viss hygieninformation, information till byborna om att koka vattnet på de enkla eldarna som utgör spis och tabletter för att rena dricksvatten etc. Mer skulle behöva göras, men katastrofplanen är inte tillräckligt finansierad, ett problem som många aktörer inklusive FN organen också drabbas av.

Ser du att hjälpen gör någon skillnad?

— När vi träffade byborna, inklusive alla som inte fått stöd vittnade de om att livet under den långvariga torkan gjort att alla nu är mycket utsatta. Strikta kriterier blir därför viktigt att kommunicera tydligt och de förmånstagare jag mötte var i stort behov av hjälp. Alla som hade fått ta del av stödet hade endast köpt mat för pengarna, alla andra behov fick stå åt sidan. Kontantstöd fungerar bra när det finns en marknad och det gör det i Bale.

Det tydligaste tecknet på att hjälpen bidragit tänker jag att de flesta byborna fortfarande stannat kvar och inte lämnat området. Det är i sig bra, då livet på flykt kan innebära ytterligare umbäranden och faror. Men klart är att om byar som den jag mötte inte får ordentligt med regn så riskerar de också att drabbas av svält. Katastrofstöd är bara en kortsiktig lösning.

Mer stöd till att drabbade ska få hjälp med exempelvis ersättning av förlorade boskap, utsäde, kunskap om till exempel torktåliga växter och verktyg behövs om hårt drabbade människor ska kunna lyfta upp sig till ett läge där de blir mer självförsörjande och får tillräckligt med näring.

Människor du möter, hur ser dom på framtiden?

— Det var ganska blandade reaktioner från dem jag pratade med. Några visade tecken på stor hopplöshet, medan andra var mer intresserade av att diskutera. Flera drömde om rikligt med regn. Det gjorde vi väl alla.  Ett konkret skäl till hopp trots allt som inträffade när jag lämnat byn och precis efter resans slut var i alla fall att den Etiopiens regering och ledningen i Tigray ingått ett fredsavtal från den mycket blodiga väpnade internkonflikten som pågått i två år. 

 

Läs mer om svälten i Afrika på rodakorset.se