När vi ser tillbaka på 2024 har det varit ett år som präglats av stora utmaningar. Men också av enormt mod och ett outtröttligt engagemang från rödakorsare vid frontlinjen. I otaliga konfliktzoner har volontärer och personal från Röda Korset och Röda Halvmånen stått som hoppets fyrar, riskerat sina liv för att lindra lidande och rädda liv. Deras engagemang mitt i krigets kaos är ett bevis på mänsklighetens kraft, även i de mörkaste tider.
Under året har vi bevittnat en skrämmande upptrappning av våld, men också brott mot krigets lagar och de humanitära principer som finns till för att skydda de mest utsatta. Det har lett till ofattbart lidande, där civila drabbas hårdast och där humanitära arbetare själva utsätts. Men trots riskerna har våra kollegor visat en otrolig motståndskraft och sett till att hjälpen når dem som behöver den mest.
En balans mellan det personliga och det professionella
När jag tänker på 2024 kan jag inte skilja min personliga resa från vår stora humanitära familjs gemensamma upplevelse. Att bo och arbeta i Libanon och Palestina tillsammans med min egen familj har varit djupt utmanande och djupt ödmjukt. Tillsammans har vi tagit oss igenom ett år av oro, våld och enormt mänskligt lidande. Vi har tvingats balansera det personliga ansvaret att hålla nära och kära säkra, med uppdraget att fortsätta stödja kollegor under ofattbart svåra omständigheter.
I Libanon tyngs samhället av den utdragna krisen som nu förvärrats av upptrappningar, när så många redan kämpade för sin överlevnad. I Palestina har de ändlösa konflikterna lämnat lite utrymme för hopp. Förstörelse och förlust är många människors verklighet. För det är inte bara en plats där vi arbetar – det är där vi bor, där våra barn leker och där våra familjer söker en normal stund mitt i allt kaos.
Vi lutar oss mot varandra
Året har fyllts av många stunder när vi fått luta oss mot varandra som familj och som team. Vi har stöttat varandra genom sömnlösa nätter, tider av rädsla och genom den mentala påfrestningen av att bevittna mänskligt lidande. Samtidigt har vi arbetat dagligen för att se till att kollegor är säkra, som trots stora personliga risker visar ett otroligt engagemang.
Våra insatser handlar inte bara om att agera vid nödsituationer eller att leverera hjälp. De handlar om människors värdighet, att bygga mänskliga band och stå i solidaritet med dem som har förlorat så mycket. Varje dag innebär nya utmaningar: säkerhetsrisker, att stödja personal som drabbats av trauma och att hitta sätt att fortsätta verksamhet i svåra miljöer. Men mitt i allt har det funnits stunder av inspiration: en familj som återförenats, en kollega som känt styrka i sitt syfte eller ett samhälle som funnit hopp i vår närvaro.
Med hopp om ett ljusare 2025
Med blicken framåt mot 2025 bär vi en stark förhoppning om att det ska bli året då människor i Mellanöstern och andra drabbade regioner kan påbörja resan mot återuppbyggnad. Vi ser framför oss en framtid där familjer kan återvända till sina hem, där det finns möjligheter till försörjning och där samhällen kan läka krigets sår.
När vi nu blickar framåt bär jag med mig lärdomar från det gångna året. Styrkan i vår medmänsklighet ligger i hur vi tar hand om varandra, både i våra personliga liv och i våra yrkesroller. Jag hoppas att 2025 blir en vändpunkt för människor i Libanon, i Palestina och i andra delar av världen - en chans att återuppbygga hem, till försörning och till liv med värdighet och hopp.
Vårt uppdrag att ge stöd till behövande i svåra tider står fast - att gå sida vid sida med de som behöver, att upprätthålla de humanitära principerna och att se till att ingen står ensam.
Vägen framåt är utan tvekan utmanande. Men vår gemensamma vilja och solidaritet fortsätter att guida oss. Tillsammans ska vi se till att de som drabbas av konflikt och katastrof får det stöd de behöver, för att få tillbaka sina liv och bygga upp sin framtid.
I solidaritet och hopp,
Gabriel Karlsson