Efterforskning: ”Jag är den ni söker – men vill berätta hur vi kom ifrån varandra”

Lena Yohanes, migrationsrådgivare, skriver om en efterforskningsförfrågan, en kvinna letar efter sin bror.

Trots försök med olika stavningar hittar jag ingen person med det namnet i Sverige. Efter att ha bett kollegorna i Internationella rödakorskommittén (ICRC) om mer information hittar jag en person med snarlikt namn och skickar ett brev där jag berättar vem som söker honom och frågar om han är personen vi söker. Tillsammans med brevet skickar jag med ett foto på kvinnan och ett gammalt, slitet, foto på brodern hon söker. Några dagar senare får jag ett mail som börjar:

”Hej, jag har fått ett brev från er där det stod att ni söker mig för att ni har fått en efterforskningsförfrågan från min syster. Jag vill bekräfta att jag är den ni söker, men jag vill också berätta hur vi kom ifrån varandra”.

Jag läser om hur han flydde sitt hemland för länge sedan, att han tvingades lämna hela familjen kvar – systern var bara två år då. Hur han några år senare nåddes av nyheten att hans mor och hans fyra bröder flytt, men han visste inte att de efter många år på flykt nådde Medelhavet. Det visste han inte förrän en dag då han slog på radion och han hörde sin brors röst, hörde honom säga sitt namn och varifrån han kom. Att han var den enda överlevande efter att båten över Medelhavet sjunkit - alla andra hade drunknat inklusive hans mor och tre bröder – då stannade mannens hjärta. Trots chocken lyckades han via vänner få kontakt med brodern. Det blev han som fick ringa släktingarna i hemlandet – de som tog hand om lillasystern - och lämna det tunga beskedet, mamma och tre bröder är döda. Chocken när släktingarna ringer två veckor senare och berättar att systern försvunnit, ingen vet vart, det enda de vet är att hon vägrade tro att mamman och bröderna var borta – för alltid. Sju långa år har han och släkten där hemma letat efter henne – men utan resultat. Han beskriver glädjen när han fick brevet som berättade att systern letade efter honom, hur glädjetårarna kom när han såg hennes ansikte, hur vetskapen att hon lever gav honom hopp igen.

Jag kontaktar omedelbart kollegorna på ICRC och berättar att vi hittat den saknade mannen. Förutom mannens kontaktuppgifter, berättar jag om den stora tragedi som drabbat familjen. Samma dag ordnar ICRC en videokonferens så att de två syskonen inte bara får tala med varandra utan också se varandra.

Några dagar senare får jag brev från mannens barn. Det yngsta barnet skriver – med guldpenna och många hjärtan: ”Varje gång någon i skolan säger att de ska hälsa på sina släktingar blir jag ledsen och känner mig ensam för vi har ingen släkt och vi har alla saknat vår faster som vi aldrig sett. Hoppas du förstår mig. Tack vare Röda Korset har vi nu en faster och jag hoppas att jag en dag får krama henne.” Det äldsta barnet berättar: ”Min pappa och faster fick tala med varandra tack vare Röda Korset. Det var en stor glädje. När min pappa hörde hennes röst svimmade han, men han mår bra nu. Jag vill bara säga ett stort tack till dig och Röda Korset.”

Trots att vi idag har mer kontakt med varandra än någonsin tidigare, tack vare mobiltelefoner och tillgång till internet, fortsätter människor att försvinna i samband med krig, väpnad konflikt, naturkatastrofer, flykt och/eller migration. Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen lovar i den nya strategin för ”Restoring Family Links (RFL)” att oavsett om det är fredstid eller under en kris ska vi göra allt vi kan för att förhindra att människor förlorar kontakten eller ”försvinner”. Vi ska återetablera kontakten mellan familjemedlemmar och hjälpa dem behålla kontakten; vi arbetar för att klargöra vad som hänt de som saknas det vill säga människor vars öde, eller vistelseort, är okänd och vi stöttar familjerna som lämnats kvar oavsett hur lång tid det tar. Med andra ord: “We believe in a world where all people are able to maintain links with their loved ones and are protected from being separated or going missing.”