Efterforskning: "Jag andas lite lättare"
Lena Yohanes som är migrationsrådgivare, skriver om ett möte i ett efterforskningsärende som pågått i 28 år.
Tidig morgon, hör hur jobb-telefonen vibrerar i ryggsäcken. Tar upp den, ser flera missade samtal från samma nummer, kastar ett öga på klockan 06.30 – någon är mycket angelägen om att få kontakt med Röda Korset, svarar. En andfådd röst säger att hon fått mitt brev om ett ”förseglat brev” till henne från Internationella rödakorskommittén (ICRC) i Sarajevo. Jag hör på brådskan i hennes röst att hon inte kan vänta en dag längre. Förstår henne, hon har väntat i nästan 28 år.
Jag erbjuder mig att komma hem till henne och lämna det, men hon ska bort på kvällen och vill komma till Röda Korsets kontor efter jobbet. Halvfem ringer hon, rösten är om möjligt ännu mer stressad. Hon kan inte hitta gatan, kan vi träffas på en offentlig plats? En halvtimme senare står jag på den överenskomna platsen. En kvinna tittar på mig, går fram till mig, säger. ”Är det du?” Jag nickar och säger hennes namn. Hela hon är spänd som en stålfjäder. Hon undrar vad, hur vi ska göra. ”Vi går och sätter oss någonstans”, säger jag,” tittar på henne, och lägger till ”Vi tar en kopp kaffe och pratar lite”. Hon hugger tag i min arm, ett leende sprider sig över hennes ansikte, hon säger: ”Vill du verkligen ta en kopp kaffe med mig?”
Så snart kaffet kommit säger hon: ”Brevet?” Jag ger henne kuvertet, hon öppnar det inte. Frågar istället vad det står i det. Jag berättar att hennes makes kvarlevor har identifierats och frågar om de bosniska myndigheterna redan underrättat henne. Ja, säger hon, jag har redan begravt honom. Hon berättar hur maken flydde, men kom tillbaka då familjen behövde honom. Om morgonen ”de” kom och tog honom – hur han såg ut den sista gången hon såg honom. Nio år hann de vara gifta – vi var lyckliga, säger hon, och ögonen lyser. Om hur hon och barnen fördrevs; om åren på flykt – ensam med små barn, det var svårt. Om hur hon gick till ICRC i grannlandet så fort hon korsat gränsen för 27 år sedan och bad dem leta efter maken. Men också om barnen, hur bra det gått för dem, hur de skapat ett nytt liv i Sverige.
Jag frågar om det gör någon skillnad att veta och att ha kunnat begrava honom. Hon tittar på mig, säger: ”Jag kan andas lite lättare nu när jag vet var han är. Vet du, de tog honom inte långt, han dödades i skogsdungen bakom vårt hus. Hans kropp, eller ja, det var ju bara ett skelett nu, var nästan intakt – bara en hand saknades. Nu vet jag var han finns – äntligen. I nästan 28 år har jag tänkte kanske han lever – trots allt”.
Hon tystnar, tittar på mig och säger med förundran i rösten: ”Du erbjöd dig att komma hem till mig!” Ja, säger jag, när det handlar om att berätta att någon är avliden erbjuder jag mig att komma till bostaden. Det handlar om respekt. Respekt för Dig som vände dig, till Röda Korset för flera decennier sedan. Respekt för Din förlust. Respekt för Din make som saknats dig så länge. Hennes ögon tåras och hon konstaterar: ”Respekt?!? Du respekterar mig så mycket att du erbjöd dig komma hem till mig. Det är det finaste någon sagt till mig, någonsin”.
Vi fortsätter att prata om det ofattbara kriget, om folkmordet i Srebrenica, om att även tre av hennes bröder och två svågrar ”försvann”, om Bosnien-Hercegovina idag. Hon säger plötsligt. ”Jag har haft tur. Jag har fått begrava alla mina bröder, mina svågrar och nu min make, nu vet jag var de finns. Och du, de ’rörde inte’ mig eller barnen”.
Innan vi går åt olika håll tar hon tag i mina armar, tittar mig djupt i ögonen och säger. ”Jag kommer aldrig att glömma din respekt, förståelse för mig och min situation och din professionalitet – tack!”
Jag går sakta hemåt i regnet och tänker på att hon tyckte hon hade haft tur. Tur för att hon eller barnen inte utsattes för sexuellt våld. Tur för att hon fått begrava sina nära och kära…
Läs mer om vårt arbete med efterforskning av saknade anhöriga på rodakorset.se
